No good service on all London Underground lines

Jag drömde att tuben i London var kaos. Bakerloo line och Central line gick inte längre. Jag kunde inte ta mig någonstans.

Vaknade och kom på att det är inte mitt problem längre.

/becca

Home Sweet Home

Trots att inga limosiner var inblandade var vår hemresa klart godkänd. Vi ägnade hela måndagen till städning och packning och delade in våra ägodelar i olika kategorier, skapade vårt egna klädesmästerskap där olika klädesplagg möttes i dueller och fick "förtjäna" sin plats i resväskan. Ingen har nog vägt så mycket för och nackdelar med sina plagg som vi. Vi hade 20 kilo (+ 10kg handbagage) att jobba med. Vi gav bort ca 10 kg kläder till välgörenhet, slängde saker uppskattandes till minst 5 kg, fyllde resväskorna till bristningsgränsen och resten klädde vi på oss. Resväskorna hamnade på klart godkända 19.2 respektive 19.3 kg (spontan applåd) och vi såg ut som om vi slukat varsin buffel. Eller försökt smuggla med Big Ben under vinterjackorna. Tjocka med andra ord.

Flygresan gick för en gångs skull snabbt och smidigt och när vi landat rusade vi ut ur planet och kysste läpparna blodiga på den svenska asfalten. Det var inget hejdundrande välkomnande vi fick, ingen röd matta som rullades ut eller orkester som spelade "The Boys Are Back In Town" men en glad Anders som väntade vid limousinen, förlåt, Forden.

Väl hemma i det Odqvistiska residentet kokades det genast bryggkaffe och lästes svenska dagsblad. Vi gjorde förvånade utrop åt att Ljungsarps gårdar ska visas upp i ny bok och att Unos Djur i Bredared serverade både hembakat bröd och våfflor.

Nu försöker vi vänja oss vid att bussarna är blå och inte röda, att man säger tack istället för please och att man kan gå från den ena änden av Borås till den andra på tjugo minuter jämfört med Oxford Street som tog trettio minuter att åka genom med buss. Vi irriterar oss på den svenska mentaliteten (ölförbud i parker och på kommunala badplatser, är ni helt dumma i huvudet eller?!), att det bara är 23 grader och inte 28 som i London, att Borås är så litet och att Björn Skifs toppar musiklistorna...

Men om ni skulle fråga hur det känns att vara hemma så svarar vi ur djupet av våra blågula hjärtan:
Så. Jävla. Skönt.

Hemresa

Den Stora Dagen närmar sig. Den sjätte smäller det, om man säger så.

I mitt huvud ser vår hemresa ut lite så här.

Vi går och lägger oss klockan 21.00 efter en fantastisk middag bestående av något fint kött vars namn är omöjligt att uttala samt en efterrätt så sliskigt söt att vi föll in i sockerkoma bara av att titta på den. Alla områdets vanligtvis störiga barn är knäpptysta kvällen till ära och inte en enda fågeljävel får för sig att börja skrika som en full och arg Kalle Anka mitt i natten.

Kl 02.00 vaknar vi utsövda (och med perfekt hår). Vid dörren står våra väskor uppradade. Våra magiska möss har packat dem under natten. De har även rensat våra garderober på skräp och väskorna väger precis 19.9 kg. (Men är så lätta att dra att det känns som om mössen har packat bommull)

Kiko har fått för sig att han ska köra oss till Stansted. I sin limosine. Väl framme på flygplatsen kommer vi så där lagom i tid. Inte så att vi måste stressa men inte heller så vi måste sitta och vänta i en halv evighet. Till incheckningen är det ingen kö alls. Alla bussar och tåg till Stansted är inställda. Vilken tur att Kiko körde oss.

Eftersom vi är ensamma på flygplatsen har de anställda inga andra att ta hand om än oss. Medan vi väntar sippar jag på en paraplydrink och Rebecca får en fotmassage. Sedan hoppar vi på planet. Eller vad säger jag. Vi blir skjutsade ut till planet i en stegbil (en sån de alltid jagar flyg med i filmer) för att sedan ha en fantastisk flygresa hem. Visst är det konstigt att 2 timmar kan kännas som 5 minuter?

Väl framme på Säve välkomnas vi av 12 arabiska prinsar (dock lite oklart vilken funktion dessa prinsar fyller) och alla våra vänner. Nej men inte hade ni väl behövt att möta oss här, klockan 10 på förmiddagen? Och titta, där står ju Kent också! Som har åkt ändå från Malmö. Och skymtar jag inte...? Jo minsann. Är det inte Yasmine som kikar fram bakom folkmassan? Hon har åkt ändå från New Jersey bara för att säga hej! Och ge oss glass.


Ungefär så hade jag tänkt mig. Undra vad oddsen är för att det ska inträffa..


/c

Dagens citat?

På väg hem från Puben pratar jag och Becca om hur odrägliga vi kommer att vara att umgås med efter att ha bott ihop själva i ett halvår och jag sammanfattar hela vår vistelse i London med:
- "Oliiiidligt spännande...!"
Cirka två sekunder senare.
- "Vem var det som sa det förresten...?" undrar jag.
- "Peter Harryson", svara Rebecca. I "Så ska det låta..."

Dagens citat

People are particularly stupid today. I can't talk to any more of them.
- Michel, Gilmore Girls


På torsdag är det min sista dag på jobbet. Om jag har fått mitt referensbrev innan dess är detta citat det perfekta avslutet på min Oasiskarriär.

/c

Dags att dra

Man vet att det är dags att åka hem när man börjar störa sig på precis allt.

Saker jag har stört mig på (hittills) idag:
- de överfyllda bussarna
- att Kiko är snäll
- ...och ordningsam
- att Manuel pratar engelska med italiensk brytning (typ som dem i Lady och Lufsen fast inte det minsta rolig)
- kunder som vill ha andra storlekar
- kunder i allmänhet
- folk i allmänhet

Den 6 juli rullar vi hemåt. Behöver jag ens nämna hur skönt det ska bli?

/c

Midsommarhelg

Vi hade äran att ha Systerskapet (alias Det lilla äcklet) och Elin på besök under helgen. Wopidoo!

Vi hade midsommarpicknick i Regent's Park

Färskpotatis, köttbullar, lax, gräddfil och gräslök fixades i den svenska butiken

Och jordgubbar och vindruvor och lite rosévin

(med betoning på lite för de unga damerna! Som den ansvarstagande syster jag är såg jag naturligtvis till att avsluta flaskan själv)

Senare förflyttades picknicken till Primrose Hill och utsökt utsikt över London

Vi strosade genom Soho
Gjorde ett besök på Candy Cakes
i Covent Garden

Ja, en himlans fin helg var det.